these are the days we'll remember always

Jag tror det hela började för mig igår, började på riktigt mena jag. The time of my life, studenttiden.

Alla (eller iallafall de som orkade sig dit) Sp3orna hade hälsodag igår, vi började på motionshuset med svettis och skuttis. Sedan brandinformation som ingen riktigt förstod poängen med. Sen fick vi dansa, och om alla inte var partysugna innan så blev man det definitivt då. Och efter det blev det bara bättre.

Det var en av de bättre förfesterna, handplockat sällskap, nästan skräddarsytt för mig och som grädde för moset var det nog topp 3 av studentfesterna.

Jag hade askul och skulle kunna kalla det en nytändning. Plötsligt blev allt så mycket roligare.

Eller ser jag ut att ha tråkigt?

Dagen efter var inte mycket sämre.
Alarmet 06.30 tystade både jag och Alexandra ganska snabbt, istället bestämde vi oss några timmar senare för att skippa andra och sista lektionen också och istället ha en softardag med film. Filmen blev Brokeback Mountain, och vi kan väl säg att det lär dröja innan vi ser den igen. (var den verkligen så dålig sist?) Men mitt i alltihop ringer telefonen och vårt sällskap behövdes i stan. Så in i bilen hoppade vi och höll tummarna för att farbror blå inte var ute på vägarna idag. Sen satt vi i matsalen med ett gott litet gäng och pratade bort flera timmar. Så många timmar att den där andra och sista lektionen jag nämnde, hann både börja och sluta utan att vi infann oss där. När alkoholhalten var under kontroll satte jag mig bakom ratten på min kidnapparbuss med Chawlie och Alexandra och bara körde.körde, och körde.
och efter många turer hit och dit sitter jag halvdöd i tv-soffan och gör upp ett manus i huvudet för vad jag ska säga för att hålla min bästa kompis på rätt väg.

och jag är lycklig.


spending my time

jag är inne i en tankeperiod.
Jag får såna ibland, då jag slår ihjäl all min ensamma tid med att tänka.
Jag tänker inte ut några lösningar på världsproblem, men ändå saker som kan fylla något slags tomrum.
I lördagsnatt på fyllan och villan när jag valsade hemåt i min ensamhet och möter en taxibil som for förbi Hertings 30-skyltar, i minst 130. Så tänkte jag, varför kör de aldrig så snabbt när de har kunder i bilen? Tänk vad alla hade blivit glada, desto kortare lidande för kunderna eftersom man slipper se taxametern sakta sakta ticka iväg mot banklån(summan blir ju densamma men man hinner inte reflektera över det på samma sätt), och även desto mindre lidande för just chaffisarna som alltid knyter näven lite hårdare om ratten när samma konversation alltid inleds med "många körningar ikväll?" och alltid nånstans i mitten fortsätter med "är det inte jobbigt att köra så fulla människor?".

mm, jag känner verkligen att jag gav ett väldigt bra exempel vad det det är för något som jag funderar över när jag försvinner bort från verkligheten.
tolka det som ni vill. jag är en tänkare.

så då kan man fråga sig varför jag har så jävla svårt för att få psykologin att fastna i huvudet.

when you walk into the room.

känslan smyger sig på mig att allt håller på att rasa samman.
Min ekonomi är så gott som obefintlig, eller en ekonomi finns det ju. En usel sådan.
Min pluggambition går på sparlåga. Jag kommer fråga mig själv i juni varför jag inte bara bet ihop och läste det förbannade engelskahäftet om alla förbannade amerikanska presidenter. jag vet det så väl, men vad hjälper det?
Jag känner min egna piska jaga på mig att köpa tyg till min balklänning. Fram tills idag har jag haft modell och färg klar, men sen var det som att jag plockade ur hela idén ur mitt huvud och bara knycklade ihop den och spottade på den.
Nu har jag 12 bilder i en mapp på datorn. 12 bilder som helst bara ska smälta ihop till en. 12 bilder och 12 tusen färger.

det plus att jag inte har några kläder, keligaste frisyren, sjaskigaste hårfärgen och strängaste schemat.

men trots allt det där så vaknar jag lycklig om dagarna nuförtiden. Varför kanske ni frågar er?

luuurdag

Jag luktar skunk, svett och ugglarp.
Med andra kan vi alla vara glada att jag är alldeles ensam hemma.
Men strax ska jag hämta lillelillebror i civilisationen, och det känns väl som att jag borde fräscha upp mig innan det.

so long.

blod, svett och tårar.

Jag tränade innan, så svetten rann.
Men jag har tänkt ett tag på att när man sitter vid maskinerna och typ tränar biceps, så blir man bara trött på stunden. Två minuter efter att man slutat så är man nästan lika pigg igen. Så jag satte mig på en cykel och cyklade som om det gällde liv eller död, skitlänge satt jag där. och svetten rann och jag flåsade så högt att de utvecklingsstörda (på riktigt, de var det) på sidorna av mig stirrade på mig som om jag höll på att dö.
Men det var så jävla skönt.
och jag saknar den träningen fruktansvärt mycket, speciellt nu när det är försäsongträning för Skröinge, vilket innebär at man springer och springer tills man håller på att spy och när man väl har spytt ska man börja med styrketräning.
Det är såna kvällar man somnar som bäst.

Men med tanke på hur otränad jag är så är jag nästan lika slut nu, som efter en sån mördarträning, så lär jag somna rätt gött ikväll med. Och maträtten jag precis slängde ihop är vidrig och ev. vomeringsvarning har utfärdats.
Det är inget bra på tv ikväll och jag sitter ensam. Så vad att göra?
Kolla lite One Tree Hill för att slå ihjäl timmarna tills sällskapet anländer texempel.


känd&smal

jag har precis låst dörren om mig. ordentligt, och dubbelkollat. För det är sånt en tjej från ugglarp gör när hon blir ensam i en lägenhet inne i staden.
Det har precis varit 3 tjejer här och planerat årets fest, för det kan jag lova er att det kommer bli.
Mer info kommer. till er som är bjudna iallafall.
Det är en ganska go makt att ha, känslan av att alla vill komma på vår fest..eller det borde vara en ganska go känsla. Men jag hatar den. Det blir en jävla rankinglista och det går inte att undvika att någon vill sticka en kniv i ryggen på en,and god knows we don't want that.

En känsla vi däremot tycker bättre om är den att sitta ensam i en mysig lägenhet med en stundande sovmorgon. och vad ligger och pockar på uppmärksamhet om inte en hel One Tree Hill box? Ni kan ju gissa vad jag ska göra nu.

jag tror jag ska börja mitt nya liv imorgon.

tyngden på dalskidan, älskling

Åre var alla tiders.
Om nu alla tiders innebär ett väldigt grabbigt umgänge, svinkallt utomhus, nästan lika kallt inomhus, molnigt och blåsigt.
Men om man bortser från det så var det skitroligt umgänge, god mat, mysiga kvällar, massa kortspel, galet afterski och en jävla massa redbull jäger.
Precis vad man behöver när Falkenberg är som tråkigast, i mitten av januari.

Det var sådär kul att komma tillbaka till massamassamassa plugg.

Det enda som håller mig vid ytan från och med nu är mitt körkort och en stundande comeback.


140109

hej jag har haft körkort i 23 minuter.
jag har precis bränt ut en skiva fullproppad med all lycklig musik sm ska få känneteckna denna härliga dag.

11.10 ska jag ta bussen ut till Ugglarp, hoppa in i mammas bil och sätta igång den nämnda skivan.
Sen ska jag köra in till skolan och sjunga med i varenda låt.
och efter dagens engelska lektion ska jag köra hem och packa det allra sista för sen ska jag åka till åre och min kära kusin.


det är förmodligen en av de bästa dagarna i mitt liv.

har du hört den nya kortlåten?

Det är inte så att jag vill medge att ni hade rätt.
Ni som stannade hemma igår för att det skulle bli en lam utekväll.
För det stämmer inte riktigt.
Jag hade fruktansvärt roligt på förfesten. Frågan är om övriga boende på Mannaberg hade lika kul? Frågan är om inte grannbarnen fått men för livet efter att ha sett 5 fulla tjejer utföra rörelse inget barn borde se.

Men sen efter det kan jag ge er ett medgivande. För Grand var riktigt lamt. Det var för lite folk, för tråkigt folk.
och jag suckar åt mig själv för att jag inte passade på att gå till zätas.
Men vi ser det så här istället, då har vi nånting att göra nästa utekväll. Gå till zätas alltså.

Jag tackar gud för den perfekta timingen som tog mig ända hem till ugglarp vid två-tiden.
Jag tror matöppet tackar för det också.

Nu ska jag slänga av mig de gräsliga jobbarkläderna och byta om till nåt mer sofistikerat. Jag ska till 7an och äta hemmalagade polkagrisar och säga hejdå. Fattar ni hur länge fyra år är?

Hörde jag bacardi razz?

jag tyckte väl det.

kroppen duschad. check.
makeupen på. check.
klänningen på. check.
drickan på kylning.check.
partyskivan i stereon. check.
stövlarna putsade. check.
humöret på topp. check.
levern i standby-läge. check.

ja, men då ses vi väl i dimman.

time stand still, against your will

Det blir en fredagkväll i skabbiga mjukiskläder med stereon på högsta volym.
Elin Sigvardsson ska få äran att sätta toner till mina tankar.
Det är hon som gör det bäst när humöret matchar vädret.

Men imorgon vid denna tiden slänger vi på partyplattan.
och om jag får gissa så är det nog det här vädret/humöret då:

den lyckliga generationen.

Jag vet inte hur det gick till, och jag vet inte vad jag tycker om det.
Men helt plötsligt var mitt sista jullov slut.
Det är väl kanske inte så mycket just själva jullovet jag kommer sakna.
Mitt vemod över att det är slut beror nog mer på att det också innebär att jag tar studenten om ett halvår.
Från och med nu och sex månader framåt tillhör jag Den Lyckliga Generationen.
Inte så mycket att ha vemod över, kan jag hålla med om. Jag är mentalt förberedd på den bästa tiden i mitt liv.
men den stora vemodsfrågan är givetvis:och sen då?
Och ärligt talat vet jag inte. Jag har ingen plan.
Men likabra det eftersom mina planer ändå aldrig funkar. För att citera världens bästa film.

Men jag tänkte att jag skulle ta och göra denna terminen till den allra bästa.
Höstterminen var sammanfattningsvis outstanding.
Men om man granskar den lite noggrannare så var den långt ifrån så bra som den borde varit.
Det närmaste jag kom en comeback på fotbollsplan var 5 minuters lattjande med en boll och sen tillbaka på ruta 1. Jag blev långt ifrån så vältränad som var planerat, jag blev långt ifrån så charmad som planerat och jag blev långt ifrån så rolig som planerat.

Nytt år, nya tag? Nu kör vi.
eller 2009 - dags att leva, dags att chansa som spritflaskan sa.

This is the year

apropå rubriken har jag de senaste tre åren haft just de 4 orden som någon slags slogan första veckan i januari.
Jag har väl på något envist sätt hoppats att jag tillslut ska få rätt, att this really is the year. Fast mina krav på ett sådant år har aldrig uppfyllts, men eftersom vi alla vet att jag inte kan erkänna fel så har jag sådär i slutet av december, när det närmar sig en sammanfattning, på något sätt vridit synvinkeln ungefär 876 grader och uppfyllt kraven. Men jag har ju nu faktiskt erkännt att det ärligt talat aldrig har blivit ett sånt år jag har tänkt mig. Så därför börjar vi ytterliggare ett år med This is the year, slagorden från en av Marits bättre låtar, och ställer endast ett krav. Att jag inte ska ha några förväntningar alls.
Jag kommer vakna den 6 juni, med en förjävlig huvudvärk förvisso, men helt jävla vilsen. Men det är okej, för jag förväntar mig inget annat.

och för er som skiter i mina djupa tankegångar utan bara är här för att veta var jag höll hus igår så:

Vi avböjde alla destined-to-fail-fester i stora lokaler, med internationell inbjudan, åkte till ica och köpte två bärkassar mat och ställde oss sedan i ett kök i Asige och tillagade förmodligen 2008-års bästa middag.
Ja, vi hade förbannat trevligt. Hur hade ni det egentligen?
Och istället för att sitta hånga och klunka i oss alkohol och vänta på samtal från någon som kunde tänka sig att ha med oss på fest.
Så satt vi istället i lugn och ro och pimpla vin, spelade spel snacka skit och gjorde tillslut ett eftertänkt urval om vilken lokal vi skulle förgylla med vår närvaro.

Vi valde Kristinas Lanthandel.
Så här med facit i hand var det ett väldigt bra val.
För 2009 kunde knappast fått en bättre start, och att vakna i det sällskapet med strålande sol och minusgrader utanför dörren var rent ut sagt toppen.

livin' the dreeeeam

det lockar bara mer och mer att ta en sista 2008-kväll på dansgolvet.
och kanske är det där kvällen slutar.
men först en flykt från julmat till stantons, och sen Körslaget.
men guu-uud vad jag är festsugen.
så därför bjuder jag på lite nostalgi från svunna tiders mest lyckade kvällar.

     
   

så vare sista lördagen

jag åstadkom den grövsta försovningen i världshistorien.
I min värld i allafall.
och mitt dåliga samvete is killing me.

som försök till botning av det där samvetet ska jag nu städa ett hus inför en nyårsfest jag inte ens får vara med på.
Sen ska jag plugga på ett körkort, som jag borde pluggat på för länge -längesen.


Så vi säger God Jul och God fortsättning

och jag kan meddela att det var en av de bättre jularna som upplevts i Söndregård.
Varför? Därför.
Jag fick det jag ville, men nästan bättre var att jag kände att det jag gav för en gångs skull var uppskattat också.
Börjar jag bli vuxen? Förmodligen, men så är jag också 18 år nu.

Gårdagen var en juldag med familje-kvalitetstid så det stod härliga till och sedan 20 årskalas med folket från inlandet i hantverksgården, och såna fester blir ju sällan misslyckade. Speciellt inte om det serveras päronkonjak..
I vilket fall följde vi strömmen och dansade sönder stövlarna på Grand i alldeles för många timmar, med alldeles för många glas alkohol. Eller alldeles för många kanske jag inte ska säg, för kul hade vi. Tills någonting gick snett och Ida Madeleine Johansson var inte alls lika glad och pigg längre. Snarare alldeles för full.
och när brodern var upphittad och taxi pappa uppringd så längtade hon hem till sin säng, för 4 timmars sömn innan Matöppet lockade. Eller lockade var verkligen fel ord, men det blir lätt fel ordval en dag som denna.

ikväll ställer vi till med kalas i huset iallafall.
Ett par tre stycken bakfulla tjejer ska inta min hörnsoffa och kura ihop sig under filtar och sen göra det vi gör bäst, bara är.
Med skvaller och psykoterapi.


en av alla dem

jag hittar ingen pet-flaska, så det får bli riktig stil á la jonsson med hela bag in boxen med på förfesten.
Men jag är ju faktiskt 18 nu, så Pet-flasketiden borde vara förbi.

så med black tower i ena handen och legitimation i andra så säger vi Skål och hej från Ugglarp.
Nu får Toften ta vid.

oh happy day



vi var utan tvivel snyggast.
jag hade utan tvivel roligast.

en mycket lyckad 18årsdebut med Fbg:s studenter.

och som om vi inte kommer ihåg gårdagens bakfylla är det dags att korka upp igen!

Vi ses i dimman på grand.
Det skönaste med att att vara 18 är att jag kan säga så och
vara alldeles säker på att vi faktiskt kommer ses där inne och inte bara i kön.



inte idag, men imorgon

jag börjar känna hur min lever utvecklas och hur mina lungor stålsätter sig.
Jag menar, om bara några timmar ska allt vara klart för att jag i herrans många år framöver ska få dricka mig redlöst full på Falkenbergs pubar, och varje morgon kan jag, om jag skulle vilja, springa inom pressbyrån och köpa cigaretter.

Imorgon kommer jag vara betydligt ärligare än jag är idag. Jag kan utan att blanda in mina föräldrar, ta ledigt från skolan.
Jag kan om jag vill byta namn, adoptera en unge, låt mig adopteras bort, skjutsa två barn på cykel, köpa ett vapen, sterilisera mig m.m.

Jag har två timmar kvar till resten av livet.
Hur skönt det än ska bli att köra upp legget i ögonen på vakterna till Grand eller att köra bil, så känner jag mig fruktansvärt mycket som bambi på hal is.

och hur mycket jag än driver med allt jag får göra bara jag är 18 år, så hoppas jag verkligen att jag får vara barn lite till.

jag vill också till åre

Jag jobbade två timmar idag.
Antingen var det för att det var just bara två timmar, som det var helt okej. Nästan roligt.
Eller så är det för att varje gång jag är på väg bort därifrån, så blir det roligt igen.
Men nu finns ingen återvändo, jag har liksom en fot på var sida av bäcken.

Och som ett utmärkt avslut på en utmärkt dag tog jag min allra varmaste jacka, mina skönaste skor och min lillebrors mössa och knackade på hos kusinvitamin för en promenad i ett mörkt och frostigt Ugglarp.
Precis så som Ugglarp ska vara i december.
Vi gick inte längre än vanligt och vi pratade inte mer än vanligt.
Men det var ändå en av våra mer speciella promenader, det var vår sista Ugglarps promenad på mer än 4 månader.
Hon flyttar till Åre på måndag.
Efter typ 10 år blir jag ensam i Ugglarp igen.
Tacka vet jag tåget som kommer ta mig till henne den 14 januari.

och när vi ändå var lite sentimentala på kvällskvisten tittade jag på Himlen kan vänta på tvåan.
Ni som inte har sett det sitter förmodligen inne med en väldans massa tårar.
Det är en av de där halvtimmarna på tv:n då det är okej att gråta oavbrutet. Det kan ju ibland kännas lite larvigt med blanka ögon när man tittar på Vänner. Men det är helt acceptabelt när rutan visar 5 personer som försöker bli friska från cancer. Som glasyr på pepparkakan blir man alldeles, alldeles, alldeles jättesugen på att krypa ner i sin säng.

så vi tackar för oss och säger godnatt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0