johanssonen

När jag kom hem från sjukhuset förra sommaren, efter 5 dagar utslagen i en sjukhussäng då jag haft samma kläder på mig nästan hela tiden och absolut inte duschat, lovade jag mig själv att aldrig vara så äcklig igen.
Exakt ett år senare åkte jag till Peace & Love i Borlänge, och ett sånt löfte var bara att glömma.
Men nu är jag hemma igen, efter ett par duschar, x antal timmar sömn och lite mental bearbetning känner jag mig nu tillräckligt rehabiliterad för att kunna printa ner ett inlägg om våra dagar 60 mil hemifrån.
Jag skulle kunna göra enligt sann lunar tradition och skriva ner i detalj precis vad som hände och vad som sades, men jag är övertygad om att det skulle trötta ut er på 5 röda och de enda som skulle förstå på riktigt vad det handlar om har allting i vår Peace&Love bok, eller The Book Alabama om så vill, som behövs för att minnas.
En tågresa dit som mest handlade om panik för att hinna med alla tåg, kånka alla väskor med och utan hjul upp och ner för trappor och gångar, tjöta hål i huvudet på oskyldiga medresenärer som oturligt nog hamnat inklämd i ett hörn omringad av ett gäng uppspelta fnissiga falkenbergare.
Men vi kom dit, och efter ett skräckfyllt möte med vad som skulle kunnat bli våra grannar ( emelies rockarkompisar) flydde vi inbitna samhällstjejer + frisör längst bort på campingen, utmed stängslet, 10 meter ifrån en järnväg.
Vi anade att det skulle bli något av en toalett utmed stängslet, och att vi kanske skulle märka av något tåg. Men inte fan hade vi räknat med att det skulle vara skyttelltrafik med både tåg och toabesökare, dygnet runt.
Jag kom dit och mådde prima, utsövd och festsugen. Sen åt jag en baconburgare, vid 23 tiden första kvällen. Jag mår illa fortfarande. Centrumgrillen i Borlänge är numera ett big nono.

Att påstå att jag åkte dit för musiken är en stor lögn, jag förstår mig inte på det mäktiga med att se Alice Cooper. jag såg en låt, så att jag åtminstone kan säg att jag sett honom live.
The Sounds är utan tvekan en av de bästa konserterna jag sett, Timbuktu också. Sahara Hotnights var en stor besvikelse. STOR. Billie the vision and the dancers (jag och sara var längst fram) var skrattretande. De såg tokiga ut och var nog faktiskt tokiga också. Men för jävla kul att se.
Jason Mraz beskrivs enklast med ett ord ; Kärlek. Kan ha varit för en rejäl hangover, eller också för att allt var lite lojt i hans uppträdande, men det var liksom inte som förväntat. lite, lojt liksom. Fram till sista låten då hela världen sjöng med i I'm Yours. Lars Winnerbäck gjorde en sommarspelning, och jag såg den. Det säger allt.

Jag åkte snarare dit för tältningen, drickandet, folket och bara själva grejen. Tältningen ratade jag redan första kvällen, då det är svinkallt och jag upptäcker att min luftmadrass har blivit platt under kvällens gång. Inte så sugen på att leta upp en pump, inte så sugen på att göra något annat än sova. Så jag låg där på en platt luftmadrass i en trasig sovsäck som inte höll värmen bättre än ett fiskenät typ och gjorde tappra försök att somna. Drickandet välkomnade vi så fort vi hittat plats för tälten. Folket älskade jag redan första kvällen och själva grejen var liksom, så bra.

Jag lyckades inte helt otippat tappa bort min plånbok, men vad gjorde det. Vi skulle vara vakna hela sista natten, men jag sov bort några timmar här och där. Jag skulle hålla mig borta från ångestframkallande saker, men jag kom inte undan helt.Jag var inte alls medlidande med tattarna som sprang runt över hela stan och plocka pantburkar. Sista kvällen tyckte jag inte det var ett dugg charmigt med öllukten som fanns över typ hela stan, även över mig. Första timmen på morgnarna var inte alls roliga rent psykiskt, men det var ändå då vi hade som roligast.

Hade jag haft tid, ork och liv -brist och en önskan att få er att hata mig och min blogg, så hade jag skrivit precis så där detaljerat som jag brukar.
Men det får liksom vara bra nån gång. Man kan inte få allt här i världen.