Ytterliggare en fruktansvärt bra helg att lägga till handlingarna.
Det finns ingen partystarter så som att vara 17 år och 8 månader, och inte bli frågad om leg på Bratt.
En chillförfest på pilgatan, sedan bar det av till Affes, trevligt sällskap, popquiz och billig dricka.
Men eftersom löven inte har hunnit falla av träden än var vi inte redo för en Grandkväll, utan korsade gatan och satte igång dansmaskinerna inom oss.
Och slutade inte förrän 3 timmar senare, när sista nattbussen redan gått och DJ:n vägrade spela "I kissed a girl", för det var tydligen slut för kvällen.
Lyckligtvis hittade jag en redlös bror och en nykter bilkörande granne som kunde ta mig hem.
Jag vaknade vid ett, och jag har i princip inte gjort ett jota. Förutom städat mitt rum och kollat på Grey´s anatomy. En perfekt rehab söndag.
Nu är jag 34 minuter in i andra säsongens 5:e avsnitt. Det jag har framför mig är en av seriens absoluta höjdpunkter.
Så ni får ursäkta mig, men jag har some crying to do.
slarver
Vi är iallafall ett steg närmare ett färdigt projektarbete.
Den där andra grejen jag skulle tagit tag i idag, får vänta.
Jag hann inte.
Sen jag kom hem har jag letat så gott som överallt efter mitt headset och usb-kabeln till telefonen.
Min tanke är att min mobil ska genomgå en slags reinkarnation.
Den ska för någon minut dödförklaras och sedan återuppväckas och då vara tom på all gammal skit som proppats in i den och därmed få tillbaka sin fulla styrka, snabbhet,smidighet.
Problemet är att jag inte har någon som helst anledning för den om jag inte kan lägga in musiken igen, därav mitt behov av usb-kabel.
Nu ska jag dra mig tillbaka från mitt liv i rampljuset och lyssna på lite svenska skatter.
Lite Håkan & Lasse med andra ord.
So long
babysteps
Att jag skulle jobba på att bli vuxen.
Steg ett är att börja med projektarbetet. Nu menar jag inte att just vårt ämne skulle ta mig mot vuxenvärlden, snarare tvärtom. Men det faktum att jag ens gör ett projektarbete tyder på att jag närmar mig student och livet.
Steg två är att skriva in mig på körskola.
vi får väl se hur det går med den saken.
Nu ska jag kolla Grey's Anatomy, är inne på fjärde av 49 timmar.
Och jag börjar 11.50 imorgon, så jag vet vad jag ska göra inatt.
så att ..ni behöver inte kalla mig vuxen riktigt än.
vad fan vi gjorde i skogen.
Då var jag ju så illa tvungen att göra något speciellt av lördagkvällen.
Men inte trodde väl jag att det innebar kräftskiva i Mjöbäck, men så på fan det var precis vad det blev.
Jag har därför på eget bevåg utsett mig och den gamle godingen Olivia till Impulsernas mästare.
Det var en hellyckad kväll, tack och lov för att vi inte åkte ända dit i onödan...
Jag tror jag skrattade 80% av kvällen/natten, och det är sånt jag gillar.
Att det sen blev en halv söndag i de djupa skogarna var väl inte riktigt med i planen, men så blev det och kul hade vi.
Vår helg i Mjöbäck kommer gå till historien.
bob, mojitos och bratt
Det är fredag eftermiddag.
Jag ställde in siktet på en softarkväll.
Men efter en portion vaniljglass med chokladsås och en halv chokladkaka, då jag borde vara mer softande än någonsin, inser jag att det har haft totalt motsatt effekt.
För Reggae-kväll på Bratt lockar bara mer och mer och billiga drinkar är det ju inte varje dag.
och vem har sagt att man inte kan softa där.
Ses vi där?
hallå igen
hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?
Mitt schema för torsdagar går ju knappast att klaga på.
Började 11.50 och var fri att gå efter ett nån gång när vi haft svenska och elevhandledning och mest pratat om Stockholm.
Ett vandrarhem på Skanstull och en tur ut till Tensta och Lidingö ska väl bli helt okej..
Att vi förmodligen också ska besöka riksdagen och något museum behöver vi ju inte lägga på minnet.
Jag gick iallafall och tränade, skämmigt att kalla det träning egentligen.
Böja och sträcka mitt högerben i en halvtimme är ju inte det som borde klassas som träning egentligen.
Men eftersom jag nu får sota för min egen dumhet så är det just sånt som träning kommer innebära de kommande månaderna.
Sen blev det fika/snack/umgänge på brofästet, med de som numera räknas som vuxna, förra årets treor.
och förresten så har jag slarvat bort mitt busskort, och bibliotekskort. Grattis till mig?
du kan kalla mig studenten.
Jag har 177 skoldagar kvar, på pappret åtminstone.
Sen ska tydligen livet börja.
Jag är nu där, där min syster var för 4 år sen. När jag var en liten fjutt i 8b, som aldrig kunde tro att jag också skulle bli student en vacker dag.
Min syster såg sig som odödlig där ett tag, hon var student, hon hade pojkvän och hon hade körkört.
Visserligen uppfyller jag bara en av de tre kriterierna, men visst låter det fint att kalla sig student. Visst får man lite storhetsvansinne när det står SP3C, och man vet att det är ens egen klass. Visst blir man typ rädd när man tänker på hur nyss det var jag som var yngst, som var den vilsna ettan utan lås till mitt skåp och helt utan kompisar. Visst får man sig en tankeställare när man sitter i KK och tittar bort mot 89ornas gamla skåp och förväntar sig ett bekant ansikte och istället får se en tanig, alldeles för lång kille med nåt slags band i håret och ett schema i ena handen och lite vilsen blick? Visst känns det helt sjukt att det är jag som är student nu, men visst känns det för jävla bra också och visst känner jag mig lite odödlig om jag tänker efter.
Eventuella sammanbrott, ångest och allt vad klivet ut i the big thing innebär - får vänta till våren.
sverige, sverige..suck.
tildus,, säger (13:59):
asså vi slänger våra bronsmedaljer, sen kan vi inte knäppa våra baddräkter och snubblar på 100meters banan-.. vi framstår ju som amatörer.
sparade det bästa till sist
Det var en av de mer trånga och varma förfesterna jag har varit på.
Men också en av de roligare, förmodligen också en av de roligaste.
Det blir ju lätt så när Falkenbergs bästa tjejer blandas med Göteborgs bästa killar.
När pensionärerna i Mickis trappuppgång sen ville gå och lägga sig, fick vi allt vackert pallra oss in till city och Bratt.
Och ni vet, det var en av de där kvällarna som jag blir helt tokig och sitter på uteserveringen och skriker att jag aldrig vill att kvällen ska ta slut.
Jag hade rent ut sagt för jävla roligt.
Det var den ultimata alkoholhalten i blodet, precis på pricken tillräckligt mycket folk och den goa oldies but goldies-musiken på dansgolvet.
Nån gång efter två när några av gängmedlemmarna redan gått hem, började även vi andra tänka på refrängen. Efterfest på Brattens väg, javisst. Men det blev inte mycket efterfest, för alla slocknade ganska fort där huller om buller och på varandra eftersom det inte var en lägenhet lämpad för 10 nattgäster. För mig och Sanna blev det istället efterfest i en betydligt rymligare lägenhet med utsikt över Tommys pizzeria. Vi unnade oss en lyxfrukost på Stålboms, en dagen-efter-påse på Hemmakväll, en lång rehab-promenad längs med Ätran och tillslut 15 minuters tillbakadrömmande till Magaluf.
Mitt sista sommarlov fick det perfekta avslutet.
Jag älskar känslan när man har tänkt en hel natt att man aldrig vill gå och lägga sig, och man vaknar dagen efter helt utan söndagsångest- utan bara med världens jävla lyckokänsla.
"Det är så jävla dumt när man är full, för munnen bara öppnar sig och säger massa saker!"
jag är en av dem.
Det kombinerat med att jag ligger framför tv:n hela dagarna och kollar OS har lett till väldigt många humörsvägningar.
Jag var nog nästan argare än den stackars brottaren Ara igår, bara nästan dock.
Tennis har aldrig varit min grej, vilket säkert en viss Jonsson kan intyga. Ändå har jag suttit som klistrad åtskilliga timmar idag och följt Johansson/Aspelin, nästan svettats med dem.
Och nu är det förlängning i fotbollen.
Om ni tror att Lotta Schelin är trött så är det inget mot hur mycket jag har slitit denna matchen.
Efter 9 års väntan.
Mitt liv de kommande månaderna.
För första gången var jag nervös när jag väntade på att sidan skulle laddas klart.
Men det blev helt okej. Eller, efter några små finjusteringar här och där så ska nog sista året bli reko.
Och de där håltimmarna ni ser lite här och där har ju faktiskt ingen dött av, iallafall inte de som älskar att sitta i KK.
Och tycker ni jag är dum i huvudet som tycker så så jämför med nån naturare.
skam den som ger sig.
Finally.
jag vet inte om det är en kille, jag vet inte om det är en norsk. Jag vet absolut inte om det är han.
Men ändå.
snart är det jag som är kung.
Har ramlat in i gammal slentrian redan. Äta, jobba, sova, dö.
Plus lite träning. Yes, I'm back on the pitch.
Tröttheten hänger fortfarande i, inte så märkligt kanske med tanke på att det känns som det var nyss jag var ute och festade till halv sju på morgonen. Ju mer distans jag får till det hela, så gillar jag bara veckan mer och mer.
Men tillbaka i verkligheten så vill jag bara komma tillbaka till mitt gråa skåp nu. Tillbaka till KK och våra kära soffor.
om en vecka är jag student.
Hur sjukt är inte det.
och imorgon börjar jobbet igen.
Pappa väckte mig genom att räcka över telefonen, om en fotbollsmatch. Snacka om att vara tillbaka i verkligheten.
Sen hängde jag med syster och kompani till Sjönevads marknad. Av den enkla anledningen att inget är så gott som marknadsgodis. Regnet passade mig perfekt eftersom ingen var speciellt uppåt då, kan alla bara gå in i en kollektiv depression nu?
Annars står resväskan irriterande och väntar på att bli uppackad. Men för det första orkar jag inte, för det andra vill jag inte. Jag vill inte packa upp den och slänga allt i tvätten. För jag är rädd att det inte kommer finnas några speciella magaluf-lukter. Än så länge luktar det som Fiesta Magamar+Grabbarna Grus Beachclub ihopmixat och inkletat i smutsiga kläder.
Jag orkar inte packa upp den förrän jag har planerat in nästa resa och vet att den förbannade väskan snart ska fyllas igen. Cypern 09, Ses vi där eller?
Eller ska vi hålla oss på våra egna breddgrader och ta swebus express till Stavanger? De pratar desto snyggare iallafall.
där flickorna skrattar sig hesa
Sömnbristen har ännu inte gjort sig påmind, tacka fan för det.
Huset är fullt av en högljudd familj och ändå är det som bomull för öronen.
Alkoholen har så sakteliga börjat rinna ur kroppen, och det känns som att den bruna kulören som så vackert prydde min kropp för 12 timmar sen ligger kvar på hotellrummet på Fiesta Magamar.
Skämten ekar i huvudet och håret är fortfarande alldeles strävt efter saltvattnet.
Klart som fan jag vill vara där fortfarande, jag har lite svårt att se glädjen i att vara hemma i sensommarsolen och snålblåsten. Men här är jag nu, och det är nu det börjar. Återblickarna och eftersnacket.
Det var så jävla bra.
ojdå, är det redan?
ja, jag vet. Jag har tjatat om att packa i en evighet.
Men ska sanningen fram så har väskan gapat tom fram tills för bara några minuter sen.
Det har varit så mycket annat. Vart tog sommaren vägen?
Bara denna veckan har det varit sol&bad på förmiddagen, jobba hela eftermiddagen, och häng på beachen på kvällen.
På vår strand. Med lagom hård sand på volleybollplanen, varma klippor och finfint sällskap. Bara vår strand, och det är därför vi står ut med att det ekar mellan gatorna på vinterhalvåret.
Men back to business så är väskan åtminstone halvpackad nu, andra halvan hänger ute på tvättlinan (smart?), ligger gömt i garderoben eller ännu inte inhandlat. Men det tar vi imorgon, vi kör tidig uppgång en joggingrunda ner till nämnda klippor för ett dopp och sen tillbaka till nämnda väska. Och sen självklart till jobbet.
Sen, sen, efter det. Då kan jag börja få brådis.
Kudden får starkare och starkare dragningskraft nu kan jag säg.
Vi hörs nog en sväng imorgon.
