vad är svininfluensan jämfört med detta
Ja, hela proceduren en gång till.
Hösten kommer till Falkenberg och folk flyger sin kos. Det blir en liten följetong i bloggen, där vi gemensamt skänker en hejdå-tanke till våra nära och kära flyttfåglar.
Ali, Ax, Thamburgaren, Thamlet, Alex, Alibaba - kärt barn har många namn. Hon är numera (eller rättare sagt återigen) en emigrant. En studio i centrala Nice är hennes hem de kommande 4 månaderna.
Som vanligt är jag lite efterbliven på punkten att säga hejdå och faktiskt förstå att vi inte kommer ses på ett bra tag. Igår skippade vi att säga "hejdå", vi sa vi ses och kramades. För antagligen ses vi rätt snart, antagligen sitter jag på ett flyg dit rätt snart.
Men om planerna inte skulle klaffa finns risken att vi inte ses förrän i april, eller till och med maj.
Summa summarum är alltså att det kan dröja 8 månader innan vi ses igen, vi som setts eller åtminstone hörts varje dag det senaste året. Jag menar, folk har längtat ihjäl sig.
Annars försöker jag mest återanpassa mig till min nygamla livsstil. Försöker göra mitt vita och gröna rum lite hemtrevligt igen, försöker rensa ur garderober och slänga de där tröjorna endast en hemlös kan älska och organisera bland mitt "skräp som är kul att spara för att jag kommer uppskatta det om 20 år". Sånt som alla har samlat i typ en skolåda men som jag har i en hel garderob tillsammans med skor och väskor osm egentligen är sönder och borde slängas men som av någon anledning ligger där.
Nu ska jag försöka somna utan Lovisas halvsnarkande i den knarrande sängen brevid och vakna av något annat än hon som knappar på tangentbordet eller diskar. Vi får se hur det går.
bara en tanke, som gnager
Så där ja, då var jag tillbaka.
2005, 2006, 2007 och 2008 hade detta varit en helt normal sommar. Jag slutar jobba några dagar innan skolan börjar, hämtar kraft, shoppar skoluniform och gnuggar geniknölarna.
Men i år kallar jag mig dessa dagarna för arbetslös, tillfälligt arbetslös måhända, same shit different name. Jag har inget jobb att gå till den närmaste veckan iallafall, ingen skola heller.
Inte för att jag hade velat gå till skolan- skolan heller, jag hade bara velat gå tillbaka till rutinerna. Slippa fylla ut måndag-fredag 8-16 själv. Kunna sätta mig i de blå sofforna och bara vara mitt i allt, vänner och icke-vänner inom räckhåll. och framförallt, fortfarande lagom tid för att komma på vad jag ska göra.
Skönt för de som genomgår den där proceduren igen, skönt för de som börjat ettan idag och har det värsta bakom sig och det bästa framför sig, skönt för de som börjar trean och har skyhöga förväntningar på året som kommer och ännu skönare att de där förväntningarna kommer överträffas mer och mer för varje dag. Skönt för de som flyttar från Falkenberg när allt återgår till det normala, när Bratt bara har öppet fredag, lördag och snart inte ens det, när Källaren Laxen stänger alldeles för tidigt på Söndagar och när man inte kan mötas på stranden för mysig promenad med Peggens i handen.
"Amendurååå?" tänker ni säkert. Och i ärlighetens namn tänker jag så också most of the time. Jag slängde iväg några(typ miljoner) ansökningar till att bli reseledare i alperna, i mitt italien. Min enda plan, det enda jag ens funderat på att göra. Det blev nej och samtidigt som jag läste det sista mejlet från någon personalansvarig så tog jag mig i kragen och började planera lite till. Så nu är jag på en och samma gång på väg till Åre, Sälen, Kanada och Australien. I mitt huvud iallafall, än så länge är det bara en stackare på Skistar som fått läsa om hur fantastisk jag är. jag har inte riktigt fått tummen ur än, men som sagt jag är ju arbetslös (eller har semester, kalla det whatever) så jag har all tid i världen att dikta ihop något och skicka till resten, umgås med mina fina vänner som för några veckor faktiskt är tillsammans igen, som på den gamla goda tiden.
och nästa gång vi hörs har jag förmodligen lämnat denna lyan och datorliknande sak för mitt eget rum och min egna laptop i Ugglarp. Man vet aldrig vad livet kan bjuda en nybakad student på.
Den där Roy han kan han
Det där med augusti var väl kanske inte sant, en måndag i augusti borde inte klassas som sketen och regnig. Men jag antar att nästa generation helt enkelt får vänja sig vid att måndagarna i augusti mycket väl kan bli regniga och sketna.
I vilket fall, vad gör man?
Jo man samlar ihop ett gött gäng och samlas hos Mormor Fanny, Hertings egna fritidsgård som Mrs P. själv kallar det.
Fixar lite krubb ( Parma-sallad på La Casa får definitivt fem av fem toasts!), hyr en rulle och släcker ner i rummet.
Filmen, the Felon är sevärd om man vill få det bekräftat att vissa människor har oförtjänt mycket makt.
Under bilfärden hem disskuterade jag och den gamla godingen Svensson de där klassiska filmerna som det skrivs om i tidningar och som filmfolk snackar om, men som vi vanliga dödliga aldrig ser. Förutom olivia själv, som tydligen tatt sig i kragen och inhandlat en av dem. "En kärlekshistoria", av Roy Andersson. Japp, precis alla ni som läst en kurs med Martin Kehlmeier (med reservation för stavfel..) the man, the myth, the legend Roy Andersson som gjorde den där hemska, trista, gråa filmen Martin tvingade oss se. Nazibarn som misshandlades och Volvo som gick på knäna, den Roy Andersson.
Tillbaka till filmen, den ligger redo i dvd:n så ni kan vänta er en recension imorgon. Jag väntar med spänning på att se om Roy kan överraska mig. Please do!
Tack för kvällen btw fellows.
fast? eller? nae men..
Eller nej, självklart har jag stått på en tennisplan med rack i hand och sprungit efter en grön/gul tygboll.
Men idag var första gången som vi sa att klockan 18.00 ses vi nere på Sandfall och spelar tennis.
Och det gjorde vi, och det var askul och det ska göras fler gånger.
Annars har jag flyttat till Ugglarp för en vecka igen eftersom päronen ska iväg på semester och mina två inkompetenta bröder (enligt mamma) skulle bli undernärda om inte jag var hemma och lagade mat till dem. Missade hon möjligtvis att det är 2009 vi lever i?
men det är ganska skönt att vara här, jag får saker gjort då. Skickat iväg en till drös med ansökningar till alpjobb och betalat räkningar. De där alpjobben börjar nästan bli så patetiskt många, ansökningarna alltså. Men jag har nog inte riktigt fattat att jag faktiskt håller på att söka jobb. Men jag fick lite av en aha-upplevelse nyss när jag fick tillbaka ett svar "Tack för din ansökan vi kontaktar dig inom 7 dagar."
Så någon kommer alltså läsa all den där smörjan jag skrivit och sedan överväga om jag kanske passar för jobbet och sedan kanske kontakta mig. Och alltihopa inom en vecka.
Shit.
Dressed for success
Johanna satt till vänster och ramlade nästan ur stolen av skratt, Lovisa satt till höger och hade en filt över huvudet halva filmen för hon tyckte det var så pinsamt. Andra halvan sov hon. Alexandra satt till höger om henne och skrattade så som bara hon kan göra. Ni vet, hon tycker det är kul bara för att det är så sjuka grejer. Jag satt där med något slags mellanläge, utbrast generat "neej, gör det inte..gud vad pinsamt!" varvat med gapskratt och "Han är sjuk i huvudet".
Så ajag vet inte, han tilltalar helt enkelt mer en halvpolack.
Nog om igår och åter till kvällens äventyr. Tema-förfest på ringvägen! Dresscode klänning, vodka på upphälllning och jäger i frysen - kan bli en galen kväll. Ska bli en galen kväll.
Men eftersom varenda skiva i denna lägenhet har snurrat ett par varv för mycket i cd-spelaren hoppas vi att Annies Sommarklubb flyttar till ringvägen ikväll. Det blir lite som en sån därrix fm-tävling när man kan vinna en spelning med Martin Stenmarck i sitt egna vardagsrum. Dj på min balkong liksom. Inte för att hon behöver ta med hela mixerbordet, men ett 2000-talets mixtape kanske? Med en vädjande blick från lägenhetsinnehavarna.
