that 70's show at Bratt's
Jag var så 80-tal att jag blev glad av att se mig själv i spegeln. Det är tydligen sånt som färger gör med en.
Naturligtvis blev det en kväll vi sent ska glömma.
06SPC ställde till med klassfest. Vi var 13 personer, varav 3 rent formellt sett inte tillhörde klassen.
Men grejen med vår klass är att det krävs bara en majs, kortlek och dricka för att få kul.
Sen bar det av mot Bratt och in illa kvickt innan någon ville se någons legitimation.
och det lyckades. Sen var klockan plötsligt halv två och någon försökte mörda mig på dansgolvet.
LIte halvt avtuppad av kombinationen lätt hjärnskakning+karatefylla(obs. överdrivning) traskade jag hemåt mot Herting med en glad Olivia.
07.15 var vi på benen igen, freakin' miracle men uppe var vi. Frukosten jag inhandlade på pressbyrån, med många konstiga blickar på mig, bestod av 1 liter lättmjölk och 0,5 liter yoghurt. Det kan ha varit det som räddade min dag.
Och även om jag längtade hem efter god mat, en dusch, en tandborste och sängen för resten av mitt liv så hamnade jag iallafall på liseberg och Håkan Hellström igår. När jag kom hem 01.25 inatt var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle vakna.
Jag hade tänkt bjuda er på några oslagbara kort, från båda torsdagkvällen och fredagsmorgonen både här och på bilddagboken, eftersom jag känner att det är mitt ansvar att axla manteln, där ligger en fruktansvärd massa bilder från 89ornas studentfester och det är inte mer än rätt att visa vad 90orna går för också.
Men jag insåg för 5 minuter sedan att jag inatt satt i batteriet fel i laddaren. Så kameran är död, vilket innebär att ni får vänta till imorgon med bilderna, för nu är det fest.
Igen.
Smörgåstårtefest i klubbstugan på Slöinge IP. En massa lekar och gratis dricka.
Vilken annan lördag som helst. Byte någon?
en annan dagen-efter dag. en bättre dagen-efter dag. framför allt en snyggare dagen-efter dag.
Tonight's the night we're gonna make it happen
Denna veckan, tre skoldagar.
Vem klagar?
Nästa vecka, tre dagar i kronan.
Vem klagar?
Det är en historisk torsdag. Torsdagen den 25e September 2008, inte nog med att jag är helt ledig. (om vi bortser från att vårt projektarbete hade behövt några timmars uppmärksamhet) så skiner solen och tiden tickar fort mot vår första studentfest.
Japp, vi är störst nu. Vi är odödliga och alla vill vara oss.
För visst är det så att gå i trean? Credo di si.
Ur högtalarna pumpar all 80tals musik ni kan tänka er, och jag är riktigt taggad.
Nu ska jag ut i solen, har hört att de var hälsosamma på 80talet.
so long.
långhelg.
Men sen gick det utför, och visst hade vi trevligt igår. Det är ju de spontana kvällarna som är de bästa.
Men efter 5 timmars sömn imorse var det inte alls lika kul längre, och det var inte så kul att cykla 1 mil sådär på morgonkvisten heller.
Men som sagt , vi hade fruktansvärt trevligt igår.
Sen kan man ju fråga sig vad jag tänkte när jag fick en knäpp på dansgolvet och röjde och knuffade och splittrade par och ja. Skulle det vara kul eller, Ida Johansson?
Dock är det nog få som minns det idag.
Den berömda partykicken att komma in på Bratt innan man är 18 har vi pratat om förr.
Listan med knep börjar bli lång och senast i raden är:
"Asså, jag har en jättedum fråga. Måste du se mitt leg eller kan jag få komma in ändå? För isåfall måste jag gå hela vägen hem och hämta det".
Slå den ni.
Nu ska jag återgå till verkligheten och kolla på Skröinges allra sista division fyra match. någonsin(?)
Uppdatering
Eller åtminstone tror jag det var det de frågade efter, jag svarade "here"´, men de tittade mycket misstroende på mig. Sen pekade jag bort mot nygatan och sa "that street".
Det var en mycket enkel dialog med få stavelser men jag tror vi förstod varandra ändå.
De står alltså 20 meter från Torggrillen, inom synhåll från Gallerian och frågar efter Falkenbergs centrum. Ska vi ta det som en pik?
Annars kan jag meddela att mitt liv är mycket lättare efter att realism-provet är inlämnat.
Dessutom ser det ut att bli 10 dagar i Palermo i slutet av november. Favorit i repris.
Plus att jag helt gratis fick lyssna på 59 sekunders Coldplay, live. Från Stockholm.
Fast jag satt i ett kök i ugglarp. Inte för att det gick att urskilja vilken låt det var, men det lät som att det var en del folk och ganska lyckligt folk.
Otippat.
KUL
Vad hände med tjejen som låg ett år före med engelskan hela högstadiet, och vart tog mvg-nivån från engelska B vägen?
för första gången någonsin ger engelska mig ångest.
Sen när liksom?
Tacka vet jag italien.
årsdag.
Det är Ida idag. Alltså en av årets få viktiga dagar, min namnsdag.
Men eftersom det verkar som att hela världen utom jag var på puben igår så är ni förlåtna.
Som sagt, bakfylla is a bitch.
och för er som inte tycker det är något att fira så kan jag tillägga att jag och mitt livs kärlek firar ett år.
Vi må ha haft våra svåra stunder, och inte sällan har jag frågat mig om detta verkligen är det rätta.
Om jag inte kunde fått bättre, eller om det inte var dags för något nytt. Om inte kärleken flugit sin kos igen.
Men jag har snabbt insett att jag när jag går ett annat håll, så saknas en del av mig. Jag måste få hålla dig i handen om jag ska ta mig igenom svåra perioder, ensamma stunder och mörka gator. Jag har tvingats inse att vi är själsfränder och meant to be liksom. Vi drar inte alltid jämnt och ibland har jag svårt att förstå vad det är som felar.
Men när det blir alldeles för jävligt finns det en reset-knapp på sidan, det är det bästa.
SGH-F300, detta är slutet på början. Men vi har en lång väg kvar.
och förresten så är det min namnsdag.
Och trots att jag inte skulle upp förrän klockan nio, så lyckades jag på nån vänster vara så trött att jag stängde av alarmet och somnade om och vaknade 9.32.
men trots det var jag på plats på jobbet klockan 10 prick, inte en sekund före eller efter.
Jag tror jag lyckades stänga av min hjärna under de timmarna. Jag brydde mig inte om att tänka på hur fantastiskt jävla trött jag är på det stället, och rätt som det var fick jag gå hem. Men hem till vadå? Hem till ett stökigt rum och en deprimerande hög svenskaböcker, ack söndageftermiddagar utan bakfylla is a bitch.
Matchen slutade iallafall 1-0. Den mellan samvetet och viljan alltså. Rummet är städat och jag har bekantat mig med Systrarna Brontë, Jane Austen och resten av folket som lyckades med något så jävla imponerande under 50 år långt innan Ipoden var påtänkt så att svenska staten beslutat att varenda gymnasieelev ska höra om deras magnifika story.
Det kanske är uppenbart att jag är grinig och negativ och så där för att jag vill sova. Men inte all sömn i världen skulle få mig att tycka litteraturhistoria i B var något att hänga i granen.
Lördag
Det är första lördagen på alldeles för länge som solen skiner och jag inte har några måsten alls.
Mobilen är fullproppad med ny musik, och behöver ut och rastas. Jag med.
Jag och Sanna påbörjade vår gästlista igår, och det var tusen gånger värre än vi hade tänkt.
Först skrev vi bara ner alla vi kunde tänka oss att kanske, möjligtvis bjuda.
När vi kommit halvvägs var vi en bit upp emot 150 stycken. Där hade vi satt gränsen.
Så vi granskade listan en gång till och skrev en Prio 1 lista. De som absolut verkligen, helt självklart måste bjudas.
När jag åkte hem hade vi en Prio 1 lista med 136 namn.
jag börjar misstänka att vi överskattar oss själva lite, det finns inga möjligheter i världen att vi har så många vänner som bara måste förgylla vår gigantiska 18årsfest.
Det är en drog.
Kan bero på att jag ligger i den obekvämaste ställningen man kan tänka sig, med alldeles för många kuddar bakom huvudet så istället med blicken på skärmen rakt framför tvingas jag snarare till att stirra ner på mitt bröst. Får jag skylla mig själv eller vadå?
Förövrigt så har jag lyssnat på Forever Young med den gamla idol-bekanten Sara Burnett, ohälsosamt många gånger för man blir ju bara deppigare och deppigare. Men för att peppa upp oss inför den 10:e September 2008 tänker jag därför bevittna ytterliggare ett avsnitt av Grey's.
Vi får se om jag lyckas.
På återseende.
sanningens minut
Men jag behövde verkligen, verkligen sova.
Däremot har jag förbannat ont i nacken, så lite synd är det om mig.
Ville bara säg det.
Ci vediamo
och nu åker hon också.
Nu är det hennes tur att lalla runt på Karl-Johann, höra norska varje dag, äta norsk mat (eller nudlar) varje dag och kort och gott vara i Norge varje dag. Jag borde verkligen vara avundsjuk.
och det är lite märkligt, men jag saknar henne redan innan hon har stängt sin resväska.
det var inte vi.
Det måste varit ödet.
Nu håller vi oss till den Gyllene Regeln: Det som händer i Götet, stannar i Götet.
Det var iallafall ytterliggare en kräftskiva. Denna varianten innehöll (riktiga) kräftor, räkor(inte köpta på Netto för 22.90), snaps (hade kanske varit bättre utan visserligen), snapsvisor (märkliga göteborgs-varianter) och allt det där andra som en kräftskiva i en VäldigtFinVilla ska innehålla.
Vi lyckades inte ställa till med så här mycket på en vecka i Magaluf.
och förövrigt var det varken jag, amanda, sanna, alexandra eller mickan som gick runt som vandrande vrak på centralstationen på Göteborg igår. Och en eventuell spya på perrongen frånsäger vi oss allt ansvar.
Den stackars damen som fick sitta mitt ibland oss på tåget hem såg måttligt road ut av tonårsskvallret.
Jag hade askul.
Igen.
kalla mig lättroad
Min skoldag slutade för snart en timme sen och kvar sitter jag.
En fredag.
Varför?
Jag har en klipptid klockan 15. Sharp.
Varför kan man fråga sig igen.
Men jag har för längesen sedan sagt upp ansvaret för min egen kalufs och dess öde ligger nu i händerna på Lovisa Jonsson, och säger hon att jag har klipp kl.15. sharp. En fredag. Så får jag glatt sitta kvar och vänta i två timmar. Trots att jag knappt kan hålla ögonen öppna.
Jag kan inte hjälpa det, men jag har en ful ovana att snappa upp vad som händer runt omkring mig. Tio meter till höger om mig sitter en av skolans få slipsbeklädda lärare, anno 1867, och intervjuar sina nya estetettor. En och en kommer de ut och får svara på hans personliga frågor om deras liv och erfarenheter.
Nyss var det en kille vars meningar alltid inleddes eller avslutades med frasen "vilket är väldigt intressant".
och jag håller med, det är ganska intressant.
ha det gött, haj!
Mitt liv och min tillvaro de senaste timmarna har varit som hämtade ur en Hollywoodrulle.
Det är höst, värdsliga depressioner börjar smyga sig på en, det regnar sådär som det bara kan göra på hösten. Det är sån där jobbig kyla som det bara är i september när man inte riktigt vill acceptera att sommaren är slut.
Kort sagt, det är mörkt, det är blött, jag är så trött så jag blir löjligt sentimental och jag har precis träffat en av mina bästa vänner för sista gången på alldeles för länge.
Hon börjar sitt liv nu. Hon tar det stora steget, som jag våndas för.
Hon tar en pojkvän, två vänner och 13,5 kg grå resväska med sig till Dublin.
Av någon anledning tänker jag att hon kommer hem om en vecka, att det bara är semester hon ska på.
Men fattar ni, hon ska äta jobba sova dö. I Dublin. Utan mig. va fan.
Bara för att jag alltid blir lite knäsvag när det gäller gamla bilder. Väldigt gamla bilder.
