johanssonen

Medans jag packade upp i Ugglarp och förberedde mig på att leva livet på landet igen satt en god vän utanför Årstad och försökte packa ner ett halvårs liv i en resväska på max 20 kg.
Ja, hela proceduren en gång till.
Hösten kommer till Falkenberg och folk flyger sin kos. Det blir en liten följetong i bloggen, där vi gemensamt skänker en hejdå-tanke till våra nära och kära flyttfåglar.
Ali, Ax, Thamburgaren, Thamlet, Alex, Alibaba - kärt barn har många namn. Hon är numera (eller rättare sagt återigen) en emigrant. En studio i centrala Nice är hennes hem de kommande 4 månaderna.
Som vanligt är jag lite efterbliven på punkten att säga hejdå och faktiskt förstå att vi inte kommer ses på ett bra tag. Igår skippade vi att säga "hejdå", vi sa vi ses och kramades. För antagligen ses vi rätt snart, antagligen sitter jag på ett flyg dit rätt snart.
Men om planerna inte skulle klaffa finns risken att vi inte ses förrän i april, eller till och med maj.
Summa summarum är alltså att det kan dröja 8 månader innan vi ses igen, vi som setts eller åtminstone hörts varje dag det senaste året. Jag menar, folk har längtat ihjäl sig.

Annars försöker jag mest återanpassa mig till min nygamla livsstil. Försöker göra mitt vita och gröna rum lite hemtrevligt igen, försöker rensa ur garderober och slänga de där tröjorna endast en hemlös kan älska och organisera bland mitt "skräp som är kul att spara för att jag kommer uppskatta det om 20 år". Sånt som alla har samlat i typ en skolåda men som jag har i en hel garderob tillsammans med skor och väskor osm egentligen är sönder och borde slängas men som av någon anledning ligger där.

Nu ska jag försöka somna utan Lovisas halvsnarkande i den knarrande sängen brevid och vakna av något annat än hon som knappar på tangentbordet eller diskar. Vi får se hur det går.