johanssonen

Jag är numera student.
Jag har 177 skoldagar kvar, på pappret åtminstone.
Sen ska tydligen livet börja.

Jag är nu där, där min syster var för 4 år sen. När jag var en liten fjutt i 8b, som aldrig kunde tro att jag också skulle bli student en vacker dag.
Min syster såg sig som odödlig där ett tag, hon var student, hon hade pojkvän och hon hade körkört.
Visserligen uppfyller jag bara en av de tre kriterierna, men visst låter det fint att kalla sig student. Visst får man lite storhetsvansinne när det står SP3C, och man vet att det är ens egen klass. Visst blir man typ rädd när man tänker på hur nyss det var jag som var yngst, som var den vilsna ettan utan lås till mitt skåp och helt utan kompisar. Visst får man sig en tankeställare när man sitter i KK och tittar bort mot 89ornas gamla skåp och förväntar sig ett bekant ansikte och istället får se en tanig, alldeles för lång kille med nåt slags band i håret och ett schema i ena handen och lite vilsen blick? Visst känns det helt sjukt att det är jag som är student nu, men visst känns det för jävla bra också och visst känner jag mig lite odödlig om jag tänker efter.

Eventuella sammanbrott, ångest och allt vad klivet ut i the big thing innebär - får vänta till våren.