johanssonen

Förfesten började 12.00.
13.30 var det jag, bror och amanda.
Tillslut började folket ramla in ändå.
Och vid fyra var alla i fas.
Så efter korvgrillning, studsmattehoppning, pyramid-ölspel och sånt där som hör förkrök till så började vi traska bort mot årets upplaga av cowboyfestivalen.
taxi pappa körde ifatt oss efter 200 meter och slängde upp oss och maddes cykel på bilflaket. 50 kronor fattigare var vi sedan inne på festivalområdet (en benämning på åkern, som får samtliga festivalbesökare att dra på smilbanden) vi bänkade oss långt fram på trasmattor och jackor. När Bruce något försenade började spela ökade trycket (Knappt märkbart) mot scenen. Så någonstans där bland regnskurar, lera, geggiga skor, tomma ölburkar, hamburgare, cowboyhattar och bandbyte så förflöt kvällen.
Vi beslagtog en soffa, som vissa mer eller mindre växte fast i. Andra hann knappt sitta still.
Kvällen innehöll kärlek, panik, tårar och skratt. Precis som det tydligen ska vara på cowboy.
När solen sjönk ner bakom Ugglarps höga tallar sjönk temperaturen till fryspunkten ungefär. I ren desperation tryckte vi ihop ett helt kompani i soffan för att hålla oss varma. Det fungerade bra tills någon blev rastlös.
Mellan ett och två nån gång när Le Mechant nästan hade brännt av alla sina låtar (varaktighet: 15 minuter) tog jag, kusinvitamin, andy och olle cyklarna hem för att käka efterfestmat. Macka, leverpastej, smör och fis på låda. (Mamma scans köttbullar) Några dåliga skämt senare kom resten av cowboysarna och ville ha mat dem med. Sen tillslut och äntligen blev det sängen för mig och amanda, och övriga obekväma provisoriska sovplatser överlåtes  till nattgästerna.
Söndagmorgon vaknade vi till att tältet ligger upp och ner på, över tallar, 20 meter från ursprunglig plats.

Bildbevis? http://www.southerngirls.bilddagboken.se

//Det är bara cowboy en gång om året.