johanssonen

Så här är det att börja ettan, ta sig igenom ettan och sluta ettan; Naket och avskalat.

Efter en hel sommar då du förbereder dig mentalt för mycket plugg och en nystart i livet så kommer dagen.
Du går upp tidigare än nödvändigt bara för att bli så snygg som möjligt, välja rätt kläder och ha rätt frisyr. Men idag är du inte snygg i något.
Du åker in till skolan, träffar övriga kompisar som ska gå samma program.
Ni råkar av en olyckshändelse se en bokstav på era papper när ni hämtar era nya busskort. Kan det vara klasserna? Isåfall kommer du komma helt själv, utan någon av dessa kompisar. Utan någon alls.
Efter en fika på stålboms där du knappt vill äta för du klumpen i magen blir bara större och större går ni till aulan för uppropet.
Sp1a, två kompisar går. Sp1b, två kompisar går. Du sitter ensam kvar, du har en hel stolsrad för dig själv. Rektorn säger "Ni som är kvar kan titta er omkring för detta är era nya klasskamrater". Du vågar knappt vrida på huvudet.
Du är helt själv. Du har valt samhäll för att där hamnar man alltid med någon man känner. Du har hamnat själv.
Du kommer dö.
De följande timmarna kommer att vara bland de värsta i ditt liv. Du sitter ensam på "lektionerna" med en främling brevid dig. Du vågar knappt titta på övriga medlemmar i klassen.
Avundsjukt ser du alla andra som har någon. Gråten trycker på när du träffar kompisar från andra klasser. Du vill bara hem.
Du kommer hem, får en tröstande kram av din mamma som vis av erfarenhet vet att det snart blir mycket bättre.
Det känns väldigt avlägset just nu.
De första dagarna i ettan gråter du varje kväll. För du är helt själv, i en klass full av självupptagna människor.
Men så en kväll påminner du dig själv om att det aldrig varit ett hinder att komma helt själv i en helt ny klass. Du får chansen att börja om på nytt. Hur många får det? Det finns ingen som vet hur du är, hur du har varit.
Om du vill kan du bli EMO, om du vill kan du blondera håret, köpa push-up och för korta kjolar. För det är ingen som kommer säga att det där är inte du. Om du vill, kan du bara vara precis som du alltid varit men en gnutta bättre.
Efter två mardrömsveckor i en ny klass, på en skola med miljarder(drygt) nya människor, så är du plötsligt hemma.
Du upptäcker att din klass är perfekt för dig. Du har lärt känna dem, du har ändrat uppfattning om dem. Du har sett lite under ytan, du har gett dem en chans. Du är trygg igen.
Resten av ettan kommer du inte tvivla, att komma själv var det bästa som kunde hända, att komma i Sp1c var definitivt det bästa som kunde hända. Det var värt varenda tår, och varenda tår var äkta.
För ärligt talat, gråta var det enda du ville göra just då.
En viss kusin som egentligen borde glömt sin gymnasietid brukar avundsjukt titta på mig och säg att gymnasietiden var den bästa i hennes liv. Det kan bli den bästa, och det kan bli den värsta. Den kan börja värst och sluta bäst.

På gymnasiet smälter alla in, du kan tillexempel ha en bild på Tomas Bodström på ditt skåp utan att någon höjer på ögonbrynen. Du kan gå runt i neongulabyxor och trasiga svarta tröjor och ändå ha kompisar.

Sammanfattat är första året på gymnasiet som Bambi på hal is. Du och några av dina bästa kompisar som har träffats varje dag under hela högstadiet delas upp. Nån kanske börjar i göteborg, nån kanske börjar natur och nån kanske börjar i parallellklassen. Du ska klara dig själv nu.
Det är okej att gråta när allt känns för jävligt men tro mig, när du väl sitter där på klassfest på avslutningsdagen för att fira ett år på gymnasiet så kommer det vara du som skriker det högst av alla " SKÅL för världens bästa klass!"

Jag är inte ett dugg avundsjuk på 91:orna som börjar till hösten, jag är inte ett dugg avundsjuk på den stackarn som kommer hamna helt själv i en klass utan någon av sina kompisar. Men jag skulle mer än gärna vilja uppleva den känslan igen när du inser att du faktiskt är en i klassen.