Tidsschemat sprack
Först vaknade jag av de förbannade fåglarna utanför fönstret, tack vare att jag öppnade det på vid gavel inatt när jag skulle sova. Jag vill inte ens tänka på vad klockan var då...
Iallafall så somnade jag om på två sekunder och vaknade igen 11.45. Jaha, tänkte jag, upp och hoppa. Och sen insåg jag vad klockan faktiskt var och fick panik. Jag kan ju för fan inte sova i 12 timmar en måndag!
Men det hade jag trots allt gjort. Så det var bara att gå ner och fixa frulle, samtidigt som jag öppnade dörren till köket så började telefonen att ringa. Vilken timing tänkte jag! Men när jag lyfter på luren hör jag bara något svagt kraxande i andra änden, tillsut lyckas jag lokalisera rösten till min egen far. Mannen som brukar vara världens trögaste, och iochmed det expert på kallpratande. Men inte idag inte, idag är han döende.
Ja faktiskt, han har väldigt förkyld och har säkert 37,6 i feber. Enda anledningen till att han ringde var att han hade hört mig vara uppe och gå och ville bara informera mig om hans diagnos.
Ja, det är faktiskt sant. Nog för att vi har ett stort hus, men det är lite överdrivet att min pappa ligger uppe i sin säng och med headset (han är för sjuk för att föra telefonen till örat) ringer ner till mig och meddelar att hans sista stund kan vara kommen.
Aningen full i skratt tar jag med mig mitt oboyglas och två mackor med ost och gurka och går ut till datorn och påbörjar mitt skolarbete som jag redogjorde för igårkväll. Eftersom tidsplanen fetingsprack så skippade jag geografin och gick direkt på svenskan och till min förvåning har jag nu fått ihop en jävligt bra artikel/intervju om min idrottsförebild. Jävligt bra med tanke på att jag inte ens intervjuat människan utan i stort sett bara skrivit, och ja jag har faktiskt hittat på ett och annat. Men det låter väldigt trovärdigt och jag får själv gåshud när jag läser om en människa som till största delen inte finns, men som ändå lyckats påverka mig till en bättre människa.
I'm impressed som damen brukar säga.
Nu ska jag gå rond och titta till min far, sedan ska jag klippa gräs och sen ut och gå.
Bättre lycka nästa gång.
Iallafall så somnade jag om på två sekunder och vaknade igen 11.45. Jaha, tänkte jag, upp och hoppa. Och sen insåg jag vad klockan faktiskt var och fick panik. Jag kan ju för fan inte sova i 12 timmar en måndag!
Men det hade jag trots allt gjort. Så det var bara att gå ner och fixa frulle, samtidigt som jag öppnade dörren till köket så började telefonen att ringa. Vilken timing tänkte jag! Men när jag lyfter på luren hör jag bara något svagt kraxande i andra änden, tillsut lyckas jag lokalisera rösten till min egen far. Mannen som brukar vara världens trögaste, och iochmed det expert på kallpratande. Men inte idag inte, idag är han döende.
Ja faktiskt, han har väldigt förkyld och har säkert 37,6 i feber. Enda anledningen till att han ringde var att han hade hört mig vara uppe och gå och ville bara informera mig om hans diagnos.
Ja, det är faktiskt sant. Nog för att vi har ett stort hus, men det är lite överdrivet att min pappa ligger uppe i sin säng och med headset (han är för sjuk för att föra telefonen till örat) ringer ner till mig och meddelar att hans sista stund kan vara kommen.
Aningen full i skratt tar jag med mig mitt oboyglas och två mackor med ost och gurka och går ut till datorn och påbörjar mitt skolarbete som jag redogjorde för igårkväll. Eftersom tidsplanen fetingsprack så skippade jag geografin och gick direkt på svenskan och till min förvåning har jag nu fått ihop en jävligt bra artikel/intervju om min idrottsförebild. Jävligt bra med tanke på att jag inte ens intervjuat människan utan i stort sett bara skrivit, och ja jag har faktiskt hittat på ett och annat. Men det låter väldigt trovärdigt och jag får själv gåshud när jag läser om en människa som till största delen inte finns, men som ändå lyckats påverka mig till en bättre människa.
I'm impressed som damen brukar säga.
Nu ska jag gå rond och titta till min far, sedan ska jag klippa gräs och sen ut och gå.
Bättre lycka nästa gång.
Kommentarer
Trackback
