johanssonen

Lördagkvällen var precis vad jag behövde. De tjejerna lyckas alltid imponera, även när de är så trötta så de skulle kunna lägga sig och sova på gatan.
Det är söndag, 11/11. Det är Fars dag, vilket alltid är överdrivet överskattat här på hemmaplan.
När vi nämnde det för pappa innan i veckan sa han bara "men fars dag är väl nån gång på våren?" Han bryr sig inte om vi bara låter dagen passera. Men han lyckas ändå inte dölja att hela hans tillvaro får guldkant när vi kommer med paket och dukar upp med laxtallrik från Laxbutiken på kvällskvisten. Det kommer bli så i år igen.
Och det är väl bara mysigt och bra för familjefriden.

Däremot är jag inte så sugen på att med världens förkylning och ambitionsnivån i botten sätta mig i en bil med mor, far och karlpedal och åka alldeles för långt in i skogen för att träffa mostrar och morbröder och en morfar. Inget fel på dem, absolut inte. Det är bara uppdelningen som inte lockar, jag har alltid varit stark motståndare mot barnbord. Ännu mer på senare år när kusinerna i min ålder bor 50 meter från det där barnbordet, och flyr hem så fort maten är uppäten. Vad som är kvar är jag, min lillebror och alldeles för små kusiner som självklart är roande den första timmen, men inte i fem timmar. Och det är definitivt inte roande att spela fia med knuff i fem timmar.
Så i år svek jag kära mor. Åh, jag hatar skuldkänslor. Sa tack men nej tack och satte mig här medans hon vimsar runt här och hon säger att det inte är hon vi ska tänka på, det är morfar. Men jag känner dig Kina, ditt irriterande gapande på kalle, och det är alla andras fel att ni aldrig kommer iväg, tyder bara på en sak : I let you down.
Förlåt, jag ska gottgöra dig på mors dag. Då ska jag bojkotta kalaset hos farmor, bara för din skull.