johanssonen

Jag är väl kanske inte alls tillbaka på den vanliga nivån ännu, har kört fast på ett melankoliskt mellanstadie.
Tydligaste tecknet på det är att jag lyssnar på Missy Higgins - Drowning, Om och om och om igen. Non stop.
Det värsta är att jag lyckas vrida och vända på orden och textens betydelse och får den att passa mig perfekt. Som om det är mina tankar som sjungs...
Det, och så får jag gåshud av hennes röst.


Italiens (hans nya smeknamn av min icke internationella far) lya är så gott som färdig. Skulle dock inte förvåna mig om han vägrar sova där. Hur mycket jag än förstår honom, så har han faktiskt inget val. Det är min enda chans till frihet på 10 dagar.
Fast det ska inte bli så hemskt. För mig iallafall, för honom kanske. Strandsatt i Ugglarp utan kommunikationsmöjligheter med infödingarna kan ju inte vara en höjdare.