johanssonen

Jag jobbade två timmar idag.
Antingen var det för att det var just bara två timmar, som det var helt okej. Nästan roligt.
Eller så är det för att varje gång jag är på väg bort därifrån, så blir det roligt igen.
Men nu finns ingen återvändo, jag har liksom en fot på var sida av bäcken.

Och som ett utmärkt avslut på en utmärkt dag tog jag min allra varmaste jacka, mina skönaste skor och min lillebrors mössa och knackade på hos kusinvitamin för en promenad i ett mörkt och frostigt Ugglarp.
Precis så som Ugglarp ska vara i december.
Vi gick inte längre än vanligt och vi pratade inte mer än vanligt.
Men det var ändå en av våra mer speciella promenader, det var vår sista Ugglarps promenad på mer än 4 månader.
Hon flyttar till Åre på måndag.
Efter typ 10 år blir jag ensam i Ugglarp igen.
Tacka vet jag tåget som kommer ta mig till henne den 14 januari.

och när vi ändå var lite sentimentala på kvällskvisten tittade jag på Himlen kan vänta på tvåan.
Ni som inte har sett det sitter förmodligen inne med en väldans massa tårar.
Det är en av de där halvtimmarna på tv:n då det är okej att gråta oavbrutet. Det kan ju ibland kännas lite larvigt med blanka ögon när man tittar på Vänner. Men det är helt acceptabelt när rutan visar 5 personer som försöker bli friska från cancer. Som glasyr på pepparkakan blir man alldeles, alldeles, alldeles jättesugen på att krypa ner i sin säng.

så vi tackar för oss och säger godnatt.