johanssonen

Jag är en skojare. I know.
Och det har både hjälpt mig och stjälpt mig i vissa lägen.
Men även en sån som jag kan vara seriös, även jag kan bli allvarlig och prata om livet svåra stunder eller få människor att må bra genom att säga nåt snällt.
Det är kanske inte varje dag, men minst en gång om året.

Men varje gång jag ska dra på mig den seriösa looken och säga nåt allvarligt till mr. v i klassen tittar han misstroget på mig, vilket inte alls är meningen. Du låter väldigt ironisk Ida.
Jag vet inte vad jag gör för fel, men han tar aldrig mina komplimanger på allvar. Inte för att just det spelar någon roll, men jag börjar bli orolig för att det finns människor som inte kan ta mig på allvar. Det kommer alltså finnas människor jag aldrig kommer kunna prata seriöst med, get down to earth med så att säga.

Men whatever, hellre det än tvärtom som jag  misstänker är Karins livs-motto.

Det är fredag, jag överraskade mig själv med att hänga med Jenny till tysta rummet i biblioteket. Namnet är på inget sätt vilseledande för det rummet är tyst. For sure. Så där satt vi och pluggade i flera timmar i väntan på nästa lektion. Håltimmen på fredagarna har börjat bli lite tjatig. Jag som vart orolig för att mitt historia arbete skulle bli en sista minuten grej, men icke.
När jag sjönk ner mellan bokhyllorna för att kolla lite i stans största bok fick jenny för sig att det såg ut som One Tree Hill. Jag har alltid tyckt att jag och Peyton vart lika. Skämt åsido.
Ni får ursäkta detta usla blogginlägg, men det är fredag. Kreativiteten är slut för den här gången.

Ikväll blir det mammas mat, deras tokiga homies och en stor portion O.C. Ni får ursäkta det med.