johanssonen

Det är riktigt lustigt i skolan måndagen efter.
För varje person man möter så kommer man på mer och mer av vad man egentligen pysslade med i den där bygdegården.
Tydligen var vi några som fick för oss att vi var italienare. Kanske ingen succé eftersom vi mest använde oss av ett ord: Prosciutto. Japp, vi sa skinka.

Det där förväntade skvallret levde upp till förväntningar, kanske ännu högre till och med. Precis som samhällsbitcharna vill ha det.

Jag mötte min lillebror i dörren när jag kom hem, han skulle ut och springa.
jag är fortfarande chockad. Han? Springa? I mörker? I kyla?
Så efter lite italienska verb och annan skit, med Eros Ramazzotti från högtalarna är det nu min tur att ge mig ut. Fast bara till en varm idrottshall i Slöinge. . Ni känner väl mig.

Ci Vediamo!