johanssonen

det är oktober. höst. mörkt. regnat hela dagen basically, förutom den stunden jag och kusin var ute och gick. Men då blåste det istället. blåste som fan faktiskt.
Så mycket att vi knappt kunde prata med varandra när vi gick på stranden, och om vi väl fick igång en konversation var vi tvugna att avbryta den för att lägga en upp en strategi för hur vi skulle komma över floderna som hade bildats av det konstanta regnandet.
Men vi fick iallafall ur oss alla våra i-landsproblem och hann med skvallret också.
Det mest konfundersamma var att kusinen hade mer skvaller från Stockholm än jag hade. Jag känner verkligen att jag var i mitt esse under vår lilla tripp till huvudstaden. Märkte knappt att det var några andra än 06SPC där. och jag brydde mig faktiskt inte heller, jag var mitt uppe i min acklimatisering till hösten (d.v.s trött och lam).

Samtidigt som jag sitter inne och pluggar och gnäller på regnet så ligger min bästa vän i en solstol på kreta med förmodligen nånting annat än psykologibok i handen. Livet är bra orättvist.
Så för att på något sätt lägga plåster på såren tittar jag sista minuten resor och spånar på eventuell bussresa till alperna. Allra helst till Livigno för det är skattefritt och italienskt.
och om jag skulle känna att jag blir alldeles för munter av detta reseplanerande kan jag bara kolla mitt senaste kontoutdrag och genast blir jag mer på oktober-humör. Man får inte vara munter i oktober.