johanssonen

Utan att låta överdriven, eller det minsta äckligt djup så måste jag säg att Canazei på något sätt tände livslusten i mig.
Efter en vecka med världens bästa vän, världens bästa skidbackar, världens bästa skidor och världens bästa människor så är jag fruktansvärt taggad för våren, studenten och livet efter.
Vi fick solsken, snöfall, italiensk mat, fest, semestercitat och fruktansvärt roligt. Allt som behövdes för att förgylla en annars ganska tråkig vinter.
Och vem bryr sig om att jag är luspank nu? Om man hade kunnat leva på minnen så hade jag stannat några veckor till.

Sen blir jag sällan sjuk. Eller förutom att jag hostar typ året runt, så blir jag sällan så förkyld att det verkligen påverkar. Men är det nån gång jag blir det så är det sista dagarna på semester. Nu tror jag ju inte att det är något unikt fenomen, utan att de flesta råkar ut för det. Iallafall blir jag sådär förkyld att näsan rinner, halsen gör ont och är fylld med slem (fräscht ida?) och mina ögon blir svullna som två handbollar och jag blir likblek i ansiktet.
Åtminstone är det så det känns, sammanfattat är jag nog världens äckligaste människa när jag är förkyld. Kanske var det därför jag och mina kamrater fick sitta längst bak i bussen och snörvla själva på bussen hem?

I vilket fall är det ganska antiklimax-aktigt att vara tillbaka i Falkenberg. Det känns lite som att våren är på väg vilket är mer än bra. Men det är minst sagt lite tomt att inte vakna på morgonen och äta italiensk frukost, ut i backen och susa ner för att sätta sig i en solstol och sen vid fyra byta pjäxorna mot riktiga skor så det går att hoppa på borden på La Montanaras afterski och när man luktar mög efter det kilar man upp för trappan och tar en dusch och sen slänger man metspöt över axeln och går till Lieber Augustine och fiskar natten lång.
Har vi tur är det vad jag gör hela nästa vinter.

eller ser vi ut att lida?