johanssonen

Jag satt och väntade på bussen idag.
Att som vanligt ta den 10 i från stan, som jag gör alla gånger jag ska åka buss till jobbet.
Grejen var att 12.48 kommer jag på att det inte går någon buss 10 i just denna timmen, det går en 11.50 och en 13.50, men ingen 12.50.
Panik utbryter och hade det inte varit för att jag satt just på busstationen hade jag skrikit rätt ut.
Ett mass-sms till syskonskaran. (Får man kalla det mass-sms när man bara skickat till två personer?)  I vilket fall löd det "Kris!! Ring mig!". Jag kan ju nämligen inte ringa själv från min telefon.
Ca. 20 sekunder senare ringer storebror upp. Nyvaken. Lite smått ointresserad av min hemska busshistoria och att jag ska börja jobba om 10 minuter och hej och hå och rösten spricker. Ja, jag börjar nästan gråta. En mycket vanlig bieffekt efter en natts dålig sömn för Ida Johansson.
För att göra en lång och tråkig historia kort så småspringer jag i mina crocs till fyrkanten där broder plockar upp mig, sedan gjorde vi om gamla E6:an FBG-Slöinge till nya Autobahn så jag hann med nöd och näppe till jobbet, aningen försenad men knappt märkbart. Och vad möter jag? Eller ja, först och främst möter ju min chef en genomsvett Ida Johansson med panik i ögonen. Jag möter bara en chef som först undrar vad som hänt och sen gapskrattar i 5 minuter. Skönt med såna chefer ändå.

Efter det lyckades jag inte riktigt samla mitt huvud för sen var det fullt ös medvetslös på jobbet, och det som krävdes var en promenad i ösregn för att saker och ting skulle återgå till det normala.
Sen tog jag tjuren vid hornen och skickade jobbansökningar till varenda resebyrå jag kunde hitta.
Så nu är det bara att vänta.

och sova. men först gå på toa.
So long!