johanssonen

Italienarna kom, och italienarna åkte hem.
och jag är nu helt övertygad om att jag aldrig ska göra ett sådant utbyte igen.
Inte för att jag har möjlighet till det, men om jag skulle få chansen så skulle det bli ett nej.
Så hemskt tyckte jag detta året var. Jag försöker låta bli att jämföra med förra året. Men det är svårt att inte längta efter världens bästa italienare Andrea när man sitter och försöker föra en konversation med en Ursula och en gnällspik.

I vilket fall dumpade jag dem i måndags morse för att själv styra kosan mot stockholm och SM-final. En busslast fotbollstjejer från Falkenberg invaderade Zinkensdamms vandrarhem, och lika snabbt som vi kom dit åkte vi hem igen kändes det som. Vi åt molto buono pasta på söder, förstörde en friidrottsträning på Zinkensdamms IP, betalade för en dator vi skulle ladda ipoden med och upptäckte för sent att det inte fanns något USB-uttag. Vi sjöng och dansade i bussen till Tingeling. Ärligt talat vet jag inte hur många gånger vi hörde den låten på denna resan.
Och även om själva grejen med resan var att spela SM-final på stadion så var det inte så pjåkigt att bara lattja lite på gräset eller sitta i det där båset och skrika. Men det är utan tvekan surt som fan att ha ett halvtrasigt knä när ens lag spelar SM-final. Men även om jag gärna intalar mig det så vet jag fruktansvärt bra att även om mitt knä varit helt så hade jag inte spelat 1 minut av den matchen ändå, för det var Falkenbergs bästa tjejer som slet i 90 minuter och guldet borde fan gått till oss.
Inte bara för spelet, utan också för att det var tack vare oss som några platser på läktaren fylldes ut. Supporterbussens ankomst missade ingen.